Vad gör vi nu?
TV:n har gått dag som natt, vi har sett så mycket som möjligt och följt våra duktiga tävlnade, för duktiga är minst sagt man kan säga. 11 medaljer till lilla Sverige, helt otroligt.
Roligt var det att svenska mössan blev så populär, sådan ville alla ha, t o m hörde man av sig från andra länder för att få mönstret.
Jag vill också göra en sådan.
Det blåa och gula Eskimo-garnet till en OS mössa är slut i varenda butik, grossisten lovar leverans v:a 11, men då är ju OS inte speciellt aktuellt längre. Funderar på att göra en i norska färgerna! Lite snyggare med starkare färger än våran gula och babyblå.
Jag gjorde i alla fall en hundboll liknande en os-mössa, utan pip för trötta mattars öron (eller hussar förstås).
Och en curlingboll också den utan pip. Piparna som vi importerar är restnoterade, men hundarna gillar bollarna lika mycket fast de inte piper. De finns att köp i butiken, på hyllan märkt "valpbollar".
Curlingsporten får nog ett uppsving nu och det är väl på tiden om vi ska kunna matcha laget med nya duktiga spelare framöver som kan ta nya medaljer!
Pip-ljudet kan översättas till då hunden fångar ett litet djur som skriker av dödsångest vilket taggar hunden att döda, så det går fort för det lilla djuret, usch, mina hundar är snälla mot små djur, inte undra på att Yla biter försiktigt så bollen inte piper. Hon är snäll, sockersmulan.
Sent i går kväll var hon den gamla vanliga "pissmyran" igen. Jag släppte ut henne på baksidan för att kvällskissa och inte långt därifrån står ett rådjur och äter något gott.
Jag såg det inte, det var ju mörkt och innan jag hann läsa av nosens vittring drog Yla iväg med blixtens hastighet genom den tjocka snön och vrålskällde -"INGA INKRÄKTARE PÅ MIN MARK, STICK OCH ÄT NÅGON ANNNAN STANS".
Och jag efter i foppatofflor i meterljup snö, tur jag hade Ullmaxsockor annars hade jag frusit snabbt. Det lät som de snodde runt där i mörkret bland buskar, träd och fårstaket, sedan drog rådjuret iväg och Yla kom tillbaka, såg ut som hon var skadad men hon kunde gå, så vi tog oss in och jag gick igenom henne. Det är väldigt stor risk att antingen slita av ett ledband i den tröghoppade snön eller få sig en spark av rådjuret.
Yla har ju vallat får och hon backade inte för att gå i närkamp med motiga djur, hon flyttar ochså en flock unga nötdjur utan problem så vad är då ett ensamt rådjur att mota bort.
Men hon räknade inte med den tjocka ogenomträngliga snön som gjorde att hon inte kunde röra sig så snabbt. Aussien är väldigt duktig på kroppskontroll och kan läsa av djuren de jobbar med, de t o m gör snabba undanmanövrar genom att kasta sig ned och rulla undan i stället för att bli klämd eller trampad.
Inga synliga skador, jag böjde igenom benen och kände igenom hela hunden, inga skador. Jag tror det var psykiskt nederlag som gjorde henne så bedrövad, hon kunde inte ta sig fram i den djupa snön och fastnade väl i en grop medan rådjuret studsade iväg.
Låg var hon ett tag, men sedan fixade vi kvällsfika och då var hon glad igen. Förhoppningsvis har denna upplevelse gett henne en läxa och att rådjurslukt inte längre är lika instressant. Vi får se.
